Här finner ni min forskning och historia kring Boänge
såsom jag jag uppfattar den och det jag hittat. Ni hittar även allt om Villaföreningen i Boänge.
Boänge är byn öster om Sandviken och Jädraån. Det är också där som Jädraån rinner igenom och mynnar ut i Storsjön.
Ekonomisk karta över del av Boänge från 1954. För kartor över hela Boänge klicka HÄR.
Boänge är ett bostadsområde i östra Sandviken med närhet till Jädraån och Storsjön. Området ligger endast 2 km från centrala Sandviken, vilket också innebär att närmaste matvaruaffär, apotek, restaurang och andra affärer finns i centrala Sandviken.
Tidigare under 1940- och 1950-talet fanns det matvaruhandel i byn Boänge. Först i det hus jag nu bor i, Boängsvägen 32. Den stängdes dock under 50-talet då den flyttade tvärs över gatan till huset på adressen Runda vägen 27 där KOnsum tog över. Även den lades ner under början av 60-talet.
I Boänge finns en stor fotbollsplan som utgör en naturlig samlingsplats för alla boende i området vid olika arrangemang som ordnas av villaföreningen. På andra sidan Jädraån från fotbollsplanen sett fanns tidigare en park med dansbana som nyttjades flitigt under 40, 50 och 60-talet av alla danssugna i det som kallades Järdaåparken.
Utvecklingen går vidare heter det, så ock över Jädraåparken. De gamla paviljongerna har nu skattat åt förgängelsen.
Jädraåparken invigdes midsommaraftonen 1908. Den har alltså gjort "tjänst" i nära 50 år.
Den var på sin tid en kär plats för sandviksborna när man skulle samlas till fest. Ända till mitten av 1940-talet användes parken för midsommarfirande. Det var SAIK som under många år stod som arrangör för dessa fester, som var mycket populära. Det lönade sig knappast för någon annan att försöka ordna festligheter samtidigt på annat ställe i Sandviken.
Där hölls emellertid inte bara midsommarfester. Barnensdagsfestligheternas tyngdpunkt låg alltid här även om hela samhället då var en enda festplats. Parken användes även ofta av söndagsskolorna för deras större sammankomster. Den stod givetvis öppen även för andra sammanslutningar.
Dansbanan låg utanför själva parkområdet, och om man ville ha dans inom parken måste särskilt tillstånd sökas. I parken skulle råda ordning och reda. Därför fanns ett stort antal skyltar som i korta ordalag meddelade de besökande gällande ordningsregler, t. ex. "kortspel är förbjudet i parken och dess närhet", "förbjudet att göra inskriptioner i träd och anläggningar i parken", "förbjudet att skräpa ner inom området".
Vid Norra portalen fanns en liten hamn med plats för två roddbåtar. Den ena avsedd för livräddning, andra att fritt begagnas av besökande i parken. Nyckeln till livräddningsbåten fanns uppsatt på en liten anslagstavla. Under nyckeln stod en vädjande text, författad av doktor Frans Melin:
Företagsamma rackarpojkar hindrades emellertid inte av denna poetiska vädjan utan det förekom ofta att båda båtarna var i användning vid mer eller mindre livsfarliga lekar på ån.
Nu är allt detta borta. Paviljongerna har rivits men i övrigt finns parken kvar i "oskadat" skick.
Broar och vägar kommer att underhållas så att parken fortfarande kan vara ett lämpligt utflyktsmål. En del av paviljongerna går emellertid en annan storhetstid till mötes. Förman Gunnar Andersson, Röravdelningen, har nämligen köpt en av dem. Han kommer att bygga upp den som sommarstuga på Gräsö utanför Öregrund. Semesterfirande sandvikare i trakten av Öregrund kan så småningom få tillfälle att se paviljongen i sitt nya skick.
Utvecklingen går vidare.
Källa: Originalartikeln
Den som velat slå ned sina bopålar i Boänge har mötts av kalla handen sedan Sandviken blev stad. Grannsämjan har alltså 1960 haft många år att slå rot mellan de 44 naborna. Egnahemsområdet ligger i ytterkant, avskuret av Jädraån i väster och av Storsjöns båthusvik i öster. Nackdelarna av att bo i periferin dyker upp på vintern. De uppvägs tillfullo av våren och sommaren, då Boänge blommar upp till en idyll med vision av att bo på ”vischan”.
Fastighetsägarföreningens ordförande Folke Andersson omtalar, att de flesta fastigheterna i Boänge kom till 1934 – 39. Dessförinnan låg det längst bort liggande Åhlanderska hemmanet isolerat och hade som närmaste granne ett annat hemman, Jädran, som man stöter på vid infarten till Boänge. Däremellan låg Östanbyns marker i uppstyckade remsor och ägda av olika bönder. Främsta orsaken till att de första ”nybyggarna” kastade sina blickar på Boänge var den natursköna och trivsamma omgivningen. – nära till sjön och ån – och de billiga tomtpriserna. Tomter styckades upp på löpande band. Alla tomter hann inte på långt när bebyggas, innan stadens myndigheter utfärdade byggnadsförbud. Tomterna ligger fortfarande och väntar på ägare. Bättre befolkningsunderlag skulle möjliggöra bättre service i många avseenden.
Svårigheterna hopade sig i begynnelsen. Avloppsfrågan var ett aber. Elva fastighetsägare gick tillsammans 1939, tog ett lån och klarade sin del. Staden har nu ställt i utsikt att ordna för hela området. Vattenförsörjningen blev löst för tre somrar sedan. Ett komplement till denna är den sommarbevattning fastighetsägarna installerat själva genom en 1,000-liters hydrofor som pumpar upp sjövatten för vidare befordran ut i trädgårdarna. Förra sommaren gick den för runt.
Staden sköter vägunderhållet fullt tillfredsställande såväl sommar som vinter. Sex bussturer trafikerar dagligen. Brevbäraren kommer en tur per dag och fram till postkontoret i Östanå har man inte lång bit. Åtstramningen av öppethållandet i konsumbutiken från 1 juli förra året skapade irritation i början, särskilt hos de förvärvsarbetande fruarna. Butiken har öppet mellan klockan 10 – 15 men även detta har accepterats i dag. En nackdel är den bristfälliga dränering, som vidlåter hela området. Dikena har slammat igen, och dimman har lätt att få fäste vårar och höstar.
Största nackdelen har dock järnverket skapat. De flesta familjefäderna har sin utkomst där, men någon förståelse har de inte rönt vad gäller färdvägen. Tidigare använde boängeborna, både ung och gammal, den gamla järnvägsbron som genväg. Det var både förbjudet och riskabelt, då tågen ångade fram där. Fastighetsägarföreningen fick tillstånd 1937 att bygga en bro över ån med förbindelse via Stensmo. Två balkar på vardera tre ton förskaffades och fraktades med järnverkets lok ”Stor-Björn” till Jädran en vinter. Balkarna drogs sedan på träkälkar fram till ån. Två man hade tagit brobygget på entreprenad för 2,000 kronor. Fastighetsägarna själva slet som galärslavar den sommaren med brobyggandet. Stabila landfästen gjöts och balkarna baxades över ån med m/f Emmas pråm. En väg anlades ned till bron – Brostigen, som nu finns kvar ännu i dag men nu till ingen nytta. Efter överfarten tog man in på den så kallade Kärleksstigen, som ledde till Jädraåparken och sedan var man framme vid Stensmo. Järnverket ordnade med belysning efter vägen liksom plogning på vintern.
1948 var det dock slut med genvägen. Stensmo jämnades med marken. Det blev farligt att ta sig fram mellan grävmaskiner och caterpillars. Bron revs men fastighetsägarna avböjde ersättning. 1940 rätades järnvägen och en ny bro byggdes närmare Östanå. Där byggdes en överfartsbro för cyklande och gående men den låg inte långt från själva Östanå och förkortade inte vägen till och från jobbet nämnvärt. Det hade dock fått gå om inte järnverket årsskiftet 1958 klappat igen den nordöstra portvaktsstugan. Det blev som ett slag i ansiktet på de boende i Boänge men påverkade även dem som kom till sina arbeten från Östanå, Lövbacken och ännu längre bortifrån. Fastighetsägarföreningen lyckades inte beveka järnverket att öppna porten, varför man bett fackföreningen om hjälp i frågan. Någon uppgörelse är ännu ej träffad. Hela området har en gång varit påtänkt som utvidgning av industriområdet. Hur det ligger till med den saken i dag är svårt att sia om. Järnverket inköpte på sin tid sex fastigheter men några fler åtgärder i den vägen har inte vidtagits. De boende efter Boängsvägen, Runda vägen, Ekvägen, Brostigen, Clemens väg, Tvärvägen och Vindgatan låter livet ha sin gilla gång. De hoppas på ytterligare exploatering av området och att de järnverksanställda skall få närmare väg till sina arbeten. Till dess trivs de som tidigare i de natursköna omgivningarna, som om några månader står i sitt skönaste flor. Då kommer sommargästerna och blandar sig med den fasta befolkningen och många ”stadsbor” tar en utflykt till Jädraåparken och Boänge.
Källa: Signaturen Lasse i Arbetarbladet 5 april 1960.
